Mellogenrep

Jag är en upplevelse rikare.

Jag har fått se ett melodifestivalgenrep och på det sättet ha kommit någorlunda nära det enorma maskineri som surrar omkring i Sverige under några hektiska månader i början på året. Med Christer Björkman vid rodret har det här eventet blivit större och större (även om det tydligen dippar lite för tillfället, med tanke på att OS är igång och att traditionell TV mer och mer får kämpa mot on demand-tjänster som Netflix och ViaPlay och, för all del, fler tv-kanaler överlag).

Det är dock fascinerande att se hur många som är inblandade, hur minutiöst planerat det är och att rätt person på rätt plats verkligen funkar. Och att det ändå blir lite kajko i någon ände.

Kvällen bjöd på många bra låtar och artister och Oscar Zias nummer och sång imponerade på mig, det var en bra låt och bra koreografi. Jessica Folker sjöng bra och Dr Alban ligger ju varmt om hjärtat sedan min discodagar i mitten av 1990-talet.

Anders Jansson och Nour El Refai strålade som programledare och det märktes att de hade kul, och att Johan Glans dök upp som överraskningsgäst gav kvällen ytterligare stjärnglans. Det drevs med OS i Sotji, norrmän och Crazy Pictures hade den här gången bidragit med en pausunderhållning som kommer att bli lokalt viral i många år framöver. Ingredienser som Poseidon-statyn, svordomar över lånetelefoner, Glenn Hysén och Liseberg samt en kedjereaktion som heter duga gav många skratt. Bra jobbat där.

Man fick ju också höra och se allt det som man tror att man ser på teven när det går live. Allt är inte live, visar det sig och precis utanför kameran står det 30 personer i kö för att komma in på scen, eller att vissa delar spelas in under genrepet och visas på teven eftersom artisterna inte kan vara på två ställen samtidigt - vilket är helt naturligt. I kvällens fall var det Outtrigger med låten Echo som kommer att börja sitt nummer i tvångströja, instängd i burar. Det är lite svårt att fixa det på bara en halv minut, så den biten spelas in och visas i teve men i själva verket står artisterna redan i burarna... Så kan det vara. 

Allt som allt satt vi där, på läktaren i Scandinavium i tre timmar, och det var underhållning från A till Ö. Mäkta imponerad gav vi oss av hemåt och kommer naturligtvis att se hela produktionen kvällen därpå, för att se artisterna i närbild och veta hur de har gjort allt och hur allt såg ut runtomkring.